Apropå egofilosoferandet igår.

Det kan vara på sin plats med en liten varning. Om du slutar bemöta andra med ditt ego blir DERAS egon ofta väldigt förvirrade. Detta kan resultera i allehanda märkliga reaktioner. Ofta ilska och irritation. Intressanta anklagelser om att du inte bryr dig eller har blivit så kall och avståndstagande är också vanligt.

Du vet säkert vad jag menar, vem vill inte försvara sig mot en rasande galning? Eller hur kul är det att höra att man blivit en likgiltig typ? Det är inte mer än rätt att sätt stopp här. Minsann skall det markeras gränser och ta ingen skit, sådeså! Och då börjar försvarstalen torna upp sig där inne. Det är inga försvarstal, det är ditt EGO som svara mot den andras EGO!

Ytterligare ett alternativ är när de börjar be om ursäkt. Åh vad det känns härligt - och ÅH vad ditt ego slickar i sig och känner sig stolt och glad och nog hade jag rätt alltid och jäklar vad jag har koll på mitt ego nu... Nosen i vädret och hög svansföring! *fniss*

Pass på här för det är nu du verkligen kan lära dig att vänta. Inte vänta som i jag har inget att göra och har tråkigt (Annat inlägg kan skrivas om detta svårbegripliga tillstånd... ) utan väntan i ett alert tillstånd av uppmärksamhet på vem jag är och hur jag förhåller mig UTAN ATT AGERA på det. Utmaningarnas utmaning! Lycka till...

Been there. Done that. Got the t-shirt! ;-D

ps. Den flotta T-shirten på bilden kan beställas här. ds.

Sätt dig ner och vänta på din själ

är en bok skriven av Maria Scherer som jag läste för flera decennier sedan.

Idag brukar jag sätta mig ner och vänta på mitt ego. Eller snarare vänta ut mitt ego. Vänta ut hennes upprördhet och behov av rättfärdigande. Vänta ut att hon vill visa sig större, bättre, klokare än någon annan. Vänta ut hennes anklagelser, förtäckta eller öppna. Vänta så länge jag känner mig förorättad eller sårad eller förmer. Det har jag lärt mig genom övning, bland många andra saker i livet - att VÄNTA!

Det kan ta några minuter eller flera dagar.

Ibland längre än så.

Så svårt det har varit många gånger. Som jag bitit mig i tungan. Andats djupt. Grundat mig med fötterna i jorden. Gråtit. Rasat. Yyyyylat inombords. Misslyckats...

Men när jag lyckas... När jag står ut så länge det behövs med det inre kaos som uppstår när jag inte tillåter egot att spela ut sitt magnifika register. Vilken sinnesfrid. Vilken ro. Glädje och lugn. Vilka insikter som kommer som från en annan dimension. Att upptäcka att jag kan få det jag vill ha sagt sagt utan att försöka höja mig över någon eller kapa åt mig några extra poäng på någons bekostnad.

Väldigt få saker behöver sägas genast. Väldigt få brev behöver besvaras i ett upprört tillstånd. Skriv, men skicka inte sms:et, mejlet, twittret, FaceBookkommentaren, blogginlägget. Vänta och skriv om. Ändra. Bearbeta. Att skriva av sig kan vara underbart, men att skicka det är en helt annan historia. Känn efter så ger egot upp.

De breven håller. Det finns inget där att senare ångra eller skämmas över. Inget blir pinsamt. Inget du skulle önska att någon kunde hålla hemligt. Inget river upp nya sår hos den andra parten. Du slipper ursäkta dig eller be om förlåtelse. Slipper också försvara dig, för det finns inget att försvara.

Livet är mycket enklare än vi får lära oss och ingenting är egentligen viktig, så...

Vänta tills du inte vill vara bättre än någon. Tills brevet inte handlar om att visa vad du går för. Tills du tappat behovet att klappa någon nedlåtande på huvudet. Vänta ut ditt ego så du verkligen kan få något sagt istället för att bara reagera. Vänta tills du är helt lugn och inget, absolut INGET du skrivit eller tänker säga vibrerar på minsta sätt av att vilja visa upp dig.

Först då kan din själ komma till tals.

Och DÅ kanske du inte ens vill säga något alls.