Vad får dem att ljuga?? Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
För att de är rädda, det tror inte att de kan hantera konsekvenserna av sanningen.
Rädslan igen! Granne med kaos! Lögner skapar alltid kaos. Inre och såsmåningom yttre, för det kommer att visa sig där förr eller senare, i ditt yttre liv, det kan du vara helt säker på. Det gäller dig, det gäller MIG, det gäller alla.
Jag har jobbat mycket med att hjälpa människor att hitta "hem" till sig själva. Med lysande resultat. De flesta har haft förfärande upplevelser i bagaget. Våld och övergrepp av grövsta slag. Incest, fysisk och psykisk misshandel med påföljande missbruksproblematik alltsomoftast. Mat, amfetamin, sex, alkohol, arbete, heroin, name it. Jag har sett och hört det mesta. Jag tror också jag vet varför mitt arbete har varit så framgångsrikt.
Jag blir aldrig rädd!
De behöver därför inte skydda mig mot sig.
Och de behöver aldrig skydda sig mot mig,
för jag skyddar aldrig kränkaren.
Jag tar deras parti!
Framförallt tar jag deras parti när jag säger:
Det där tror jag inte ett dugg på,
VEM försöker du övertyga, om VAD?
VEM är det du skyddar, för vem?
Och framför allt:
Jag lever som jag lär!
Det betyder att jag ständigt och fortlöpande ser över dessa teman hos mig själv. Jag är inte "klar", jag bara "håller på". Det är underhållande, livet blir ständigt spännande, det finna alltid en ny nivå att nå. :-)
Något jag observerat är att de med svåra barndomstrauman ljuger rätt mycket. Inte alls för att de är förfärliga männsikor utan för att de har förfärligt usla verktyg för att handskas med livet. Att bli trodd och! äntligen genomskådad i rätt kombination är ett sätt att börja skapa egna verktyg så att de kan tro sig själva, se sin egen historia i vitögat, så de kan leva utan skydd, utan drog, utan lögn.
Jag har alltså noterat att det även fungerar åt andra håller: Den som börjar säga sanningen börjar även som ett brev på posten att må bättre. Mycket bättre! Därav skulle slutsatsen kunna dras att den som mår bra ljuger sällan eller aldrig och den som mår dåligt ljuger oftare eller alltid.
Övning:
Ställ dig framför spegeln, påstå något högt till dig själv som du känner någon slags obehag inför och fråga dig själv.
VEM försöker jag övertyga?
Om detta skulle jag kunna skriva en bok...
Men detta är inte en bok, det är ett inlägg i en blogg. :-)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är viktigt och det är bra det du skriver. Så sant. Man ljuger därför att man är rädd för sanningen. Intressant det där. Funderar du på att skriva en bok i ämnet?
Jag får, när jag läser dina inlägg att du är superbra som coach och vägledare om än "besvärlig" (på ett jobbigt men bra sätt)
:-D Ytterst, ytterst, YTTERST besvärlig!!! *fniss* Mina klienter/kunder älskar mig!
Kallas även "Tough LOVE"! Min utgångspunkt är kärlek, på nått sätt älskar jag alla, det är nån villkorslös essens som är mer eller mindre stark med olika människor. Fattar det inte riktigt själv, men accepterar mig ungefär som jag är.
Självklart tycker en del att jag är halvgalen och SJUKT jobbig! Vem tusan orkar umgås med nån som säger sanningen om hur hon upplever (helt subjektivt) hur både hon och andra har det, på riktigt bakom alla fasader, hela tiden. ;-)
Nån slags bok blir det väl, men ämne??? :-)
Det är bra att ha komit så långt att man accepterar sig själv som man är. ( Med fotnoten Ungefär, för annars vore man ju liksom klar med sin utveckling) En del har kommit långt i detta andra är i början: Själv pendlar jag dagvis. Men har alltid stått för vad jag tycker om eller inte, Och fått på nöten för det. (Att gilla opera i 12 års åldern gör man inte ostraffat, visserligen har inte detta med självkännedom att göra eller det du pratar om, men ändå. Det är viktigt att få tycka om det man tycker om utan att bli ifrågasatt så länge det inte skadar en själv eller andra) åh, nu svamlar jag bort mig märker jag.
En positiv grundton hjälper i alla fall en långt. Och som jag själv brukar betrakta livet med dess gropar. Hellre att segla på en gropig sjö där det blåser för då vet man hur man skall styra och omman kapsejsar eller går på grund, vilket man gör, det är livet, så vet man hur man får uppbåten på rätt köl igen. Men den som aldrig kantrat utan bara seglat på en blank stilla sjö har ingen aning om hur man skall få en grundad båt att få fart igen eller få upp den.
Så jag väljer hellre den gropiga sjön, även om den är mer förrädisk så är det också mer livfull
Att våga riskera är o & a! :-)
Skicka en kommentar